Ibland är det slumpen som avgör vad man gör med sitt liv. Jag har alltid idrottat, friidrott under skoltiden. Sedan blev det promenader långa cykelturer, på sommaren. Och längdskidor, långfärdsskridskor och slalom på vintern, till och med löpträning som jag inte tycker om. , . Hundsport har också varit mitt stora intresse sedan 1970, jag har tränat skydds, lydnad sök och spår. Många gånger har jag legat under en gran och väntat på att polarens hund ska hitta mej. Min tidigare massör Allan Bergström har skrattat många gånger när han hittat både mossa och barr i mitt hår. En av mina hundkompisar drog med mej till ett gym 1980 och sedan var jag fast. Jag tyckte att det var jätteroligt.1982 när jag tränat i knappt två år tyckte Hoahoa Dalgren som hade salladsbar på World Class på Atlasgatan att jag skulle tävla, han tyckte att jag hade potential, det var ju inga tjejer då som var speciellt grova, inte jag heller. Grabbarna på gymmet hjälpte mej med diet och träningen inför tävlingen. Och självaste Ove Rytter hjälpte mej med posprogrammet, jag tror inte han har tid med sånt nu för tiden. Första tävlingen, Borås Open, kom jag i chocktillstånd 2A, sedan var det Stockholms DM som jag vann. På hösten kom jag 4A på Svealandsmästerskapen och 5a på SM, jag avslutade med en andraplats på Västerås Open. Sedan var det kört, det var ju jätteroligt jag hade inga planer på att tävla när jag började träna. Jag tyckte nästan att det var lite larvigt med inoljade kroppar annat än på badstranden. Nu var det bara att köra på. Det tar ju tid att bli muskulös och, kvalitet tar mera tid, men konkurrensen var inte hård då. Det man skall visa upp skall vara så kallat kvinnligt. Deffen är inte det minst viktiga, spelar ingen roll hur bra man är, om inte deffen är OK. Nu har jag varit lyckligt lottad, jag har alltid haft lätt att deffa, kan bero på att jag aldrig går upp många kilon, mellan tävlingarna, tack vare ett rörligt jobb och träning och promenader bra mat, kunnat äta mycket utan att gå upp i vikt. Det handlar ju om att få i sig bränsle till musklerna. Man ska inte banta, utan äta rätt, annars blir det inga muskler. Efter några tävlingar lär man sej sin egen kropp, alla lyckas ju inte så bra första gången. Från min första tävling 1982 till mina sista 1998, hann det bli 45 tävlingar sammanlagt, varav 25 guldmedaljer på olika kval samt 8 SM guld och 5 VM guld. Jag har fått resa runt halva jordklotet och det har varit jätteroligt, men inget går i alla fall upp mot ett SM med hemma publik, Leningrad var förvisso en rysare en arena lika stor som Globen med platt tak det var 9000 i publiken som bara skrek man hade lite ståpäls kan jag säga. Det var lite skillnad mot VM i Sevilla som gick i en konferenslokal med plats för ca 200 personer. NM gick på Island, på ett disko, domare och publik satt och rökte. VM i Mexico gick utomhus i solljus på förbedömmningen och i mörker på kvällen med två stora strålkastare som innebar att dom som hamnade ute på kanten knappt syntes. Kvalitén på konkurrenterna har varit allt ifrån nybörjar till tjejer som platsat i -80 på ett svenskt SM för herrar. Många trevliga människor från alla världens hörn har jag träffat. 1998 bestämde jag mej för att lägga av, till viss del pga. att det inte finns mer än en åldersklass bland damveteraner, killarna har ju 40-50.60 år. Det blir lite orättvist att tävla mot tjejer som är 25 år yngre, det var i alla fall jätteroligt så länge det varade. Det kändes tomt att sluta, men jag har inte lagt av, jag tränar fortfarande 4-5 ggr i veckan. Sedan vill jag tacka alla som röstade på mej på Millenniets mest tävlande, det var en riktig rysare när jag och Johan Oldenmark fick gå fram och ta emot varsin buckla som aldrig någonsin mera under vår livstid kommer att delas ut. Undrar Om det finns några byggare år 3000

                          Gunilla Söderberg